En vanlig dag

Det finns saker man kan förutse som lärare. Vissa elever kommer att komma försent. Vissa kommer att ha gjort läxan, vissa inte. På fredagar kl halv tre kommer flera att vara trötta och en aning oinspirerade.

Sen finns det saker som man inte kan förutse. Som att en liten fågel flyger rakt in i rutan och kraschlandar med näbben långt nere i snön på fönsterbläcket utanför klassrummet, och sedan ligger där orörlig och stel. Bara några dun rör sig av vinden. Detta får hela klassen att flippa ur och några att nästan börja hoppa ut genom fönstren. En elev blir mycket illa berörd och vill att fågeln ska få dö i frid utan stirrande människor. En annan vill försöka ge hjärtmassage. Det röstas ner. En är orolig för att den ska drunkna i snön. Jag säger med vad jag hoppas är en lugn och respekfull röst att det inte är mycket vi kan göra, att fåglar som ligger med huvudet nere i snön inte lever och att för att få lugn på klassen dras persiennerna ner vid fågelfönstret och jag lovar att ta hand om den lilla fågeln efter lektionen.

När jag efter lektionsslut öppnar fönstret med en bit papper i handen, redo att ge den en värdig begravning i snödrivan under fönstret, via en liten knuff, ser jag att den lilla fågeln sitter upp och ser ut att hålla på och samla sig. Lite senare är den borta. Jag känner mig lättad och lite grym som räknade ut den en aning för tidigt...